Tändsticka

Denna artikel anses inte vara skriven ur ett globalt perspektiv. Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2012-10)

Tändstickor är stickor av trä med tändsats i ena änden. Tändstickan har ett stort användningsområde genom sin enkelhet i användning, stora säkerhet och långa livslängd, om den lagras torrt. Tändstickor används för att tända eld på exempelvis en vedbrasa, ett levande ljus eller olika rökverk. De flesta typer av tändstickor är känsliga för väta.

• Svavelstickan

Svavelstickor var stickor doppade i svavel, har varit kända sedan åtskilliga århundraden tillbaka. De kräver dock vanligen att stickan förs mot ett glödande föremål för att antändas, och var inga tändstickor i egentlig mening.^[1]

Alkemisten Henning Brand framställde omkring 1675 första gången vit fosfor, som kunde användas för att antända svavelstickor. Svavelstickan doppades i en tidigare försluten flaska med vit forsfor, och antändes då den drogs upp. Stickorna kunde även antändas genom att gnidas mot en kork.^[1]

År 1805 uppfanns det så kallade doppelddonet, där stickor med en sats av svavel, gummi arabicum och stärkelse doppades i en behållare med koncentrerad svavelsyra absorberad i asbest och därvid antändes. Doppelddon eller doppstickor såldes fram till mitten av 1800-talet.^[1]

• Strykstickor

Ända in på 1800-talet användes huvudsakligen stål, flinta och fnöske för att göra upp eld. År 1827 uppfanns den första strykstickan i Storbritannien av apotekaren John Walker. Dessa tändstickor var tre tum långa, och såldes i cylinderformiga plåtdosor tillsammans med ett sandpapper. Man klämde fast stickans huvud i sandpappret och drog ut den med en rask rörelse varvid stickan tändes. De hade en tändsats av kaliumklorat, gummi arabicum och antimonsulfid.^[2] År 1843 fanns fyra fabriker i Stockholm för tillverkning av sådana tändstickor.^{[källa behövs]}

• Fosfortändstickor

Huvudartikel: Fosfortändsticka

År 1831 uppfanns fosfortändstickan av gymnasisten Charles Sauriá i Jura, Frankrike och tillverkades fabriksmässigt först av J.F. Kammerer i Tyskland år 1833. Tändsatsen på dessa innehöll svavel, antimonsulfid, kaliumklorat, gul fosfor och gummi. Andra uppfinnare ändrade sammansättningen, Trevani (år 1835) ersatte kaliumklorat med brunsten och mönja, Preschel (år 1837) ersatte kaliumklorat med blydioxid och blynitrat. Professor Böttger i Frankfurt tog fram en tändsticka där tändsatsen bestod av 9 delar gul fosfor, 14 delar kaliumnitrat, 16 delar brunsten och 16 delar gummi. Moldenhauer gjorde tändstickan bättre då han ersatte gummi med lim.^[2] Den var billig och fungerade bra, men vit/gul fosfor är både giftig och mycket brandfarlig. Oxidationsmedlen innehöll också ofta tungmetaller. Dessa stickor, som var en typ av alltändartändstickor, kunde antändas genom att dras mot de flesta skrovliga ytor; eller antändas oavsiktligt genom att de låg och nötte mot varandra i tändsticksasken. År 1901 blev tändstickor med vit (gul) fosfor förbjudna i Sverige, på grund av att många förgiftningsfall inträffat, bland annat vid abortfall.

• Säkerhetständstickor[

^UpphöjdÅr 1844 patenterade svensken Gustaf Erik Pasch säkerhetständstickan, som endast kunde antändas mot plånet på en tändsticksask. Den blev från 1860-talet - efter det att röd fosfor kunnat framställas till överkomligt pris - populär runt om i världen och trängde därefter undan andra typer av tändstickor.

• Seskvi(sulfid)tändstickor

En annan typ av alltändartändstickor innehöll fosforseskvisulfid, P₄S₃. Dessa hade uppfunnits i Frankrike år 1898 av Sevénes och Cahen. I Sverige fanns en stor produktion av sådana stickor åren 1911-1915.^[3]

Tändstickan för antändning av rökverk ersattes in på 1950-talet i stor utsträckning av "bensintändare"^[4] Mot 1960-talet ersattes besintändare i sin tur av gaständare med bränsle i en trycksatt tank i form av flytande propan eller butan, som vid öppning till atmosfär via ett rör med liten innerdiameter, direkt övergår i gasform. Tändmekanismen är densamma som hos bensintändaren.

Jonas Samuel Bagges J.S. Bagge & Co:s Kemiska fabrik för Elddon i Stockholm var Sveriges första tändsticksfabrik. Den var i drift mellan 1836 och 1848. ^[2]

Tändstickstillverkningen utvecklades under 1800-talet till en av Sveriges viktigaste industrier. Den blev också föregångare när det gällde mekaniseringen inom den massproducerande industrin där man utvecklade en rad avancerade maskiner för att kunna höja produktiviteten och tillverkningskvaliteten samt eliminera de arbetsskador som var ett problem i de första fabrikerna. De första tändstickorna tillverkades av furuvirke, omkring år 1850 övergick man till asp.

I Sverige fanns det fram till cirka 1912 tre stora industricentra för tillverkning av tändstickor: Jönköping, Tidaholm och Vetlanda. År 1912 inledde Ivar Kreuger. med bas i Kreugerfamiljens egna tändsticksfabriker i Kalmar och Mönsterås en sammanslagningsprocess av svenska tändsticksföretag med bildandet av AB Kalmar och Mönsterås Tändsticksfabriker, följt av bildandet av AB Förenade Svenska Tändsticksfabriker ("Kalmartrusten") 1913. År 1915 fanns 18 tändsticksfabriker i Sverige. Det slutliga steget inkluderade samtliga tändsticksföretag och togs 1917, då Kalmartrusten förvärvade Jönköpings och Vulcans Tändsticksfabriks AB ("Jönköping") och bildade monopolföretaget Svenska Tändsticks AB (STAB).

• Kemisten Gustaf Erik Pasch erhöll den 30 oktober 1844 svenskt patent på Säkerhetständstickan, med en tändsats av kaliumklorat och antimonsulfid. Den kunde endast tändas mot det plån av den ofarliga röda fosforn som applicerats på tändsticksaskens utsida.

• Bröderna Johan Edvard och Carl Frans Lundström grundade 1845 Jönköpings Tändsticksfabrik, där Paschs uppfinning vidareutvecklades. Säkerhetständstickor var länge en av Sveriges främsta exportprodukter och blev synonymt med staden Jönköping världen över långt in på 1900-talet. Varje tändsticksask var försedd med texten "Tända endast mot lådans plån".

• Alexander Lagerman, som var anställd på Jönköpings Tändsticksfabrik, uppfann 1864 den första helautomatiska tändsticksmaskinen, även kallad komplettmaskin.

Namn	Ort	Grundlagd år	Nedlagd år	Antal arbetare/år
Annebergs tändsticksfabrik	Anneberg	1868	1933	408/1898
Eksjö tändsticksfabrik	Eksjö	1874	1875	141/1875
Wax Vesta	Göteborg	1904	1907	206/1906
Göteborgs Tändsticksfabrik	Göteborg	1904	1931 - såld till AB Förenade Svenska tändsticksfabriken
Jönköpings Tändsticksfabrik	Jönköping	1845	1903 - uppgick i Jönköpings och Vulcans tändsticksfabriker
Jönköpings Westra Tändsticksfabrik	Jönköping	1881	1903 - uppgick i Jönköpings och Vulcans tändsticksfabriker	715/1902
J.F. Lindahls Tändsticksfabrik	Kalmar	1858	1888 - såld till Swedish Match Company	190/1872
Jönköpings Östra Tändsticksfabrik	Jönköping	1881	1885
Lidköpings tändsticks & ångsågs AB	Lidköping	1874	1904	350/1890
AB Sirius Tändsticksfabrik	Lidköping	1905	1931 - såld till AB Förenade Svenska tändsticksfabriken
Malmö Tändsticksfabrik	Malmö	1872		131/1875
Svenska Tändsticksfabriks AB	Malmö	1882	1931 - såld till AB Förenade Svenska tändsticksfabriken	192/1885
Mönsterås Tändsticksfabrik	Mönsterås	1892	1931 - såld till AB Förenade Svenska tändsticksfabriken	61/1892
Norrköpings Tändsticksfabrik	Norrköping	1869	1888	166/1870
J.S. Bagge & Co:s Kemiska fabrik för Elddon	Stockholm	1837	1848
Stockholms tändsticksfabrik	Stockholm	1863		69/1863
AB Stockholms Nya tändsticksfabrik	Stockholm	1869	1873	44/1869
Södertälje tändsticksfabrik	Södertälje	1871	1908	67/1875
Strängnäs tändsticksfabrik	Visholmen, Strängnäs	1874	1880
Vulcans Tändsticksfabrik	Tidaholm	1866	1903 - uppgick i Jönköpings och Vulcans tändsticksfabriker
Uddevalla Tändsticksfabrik	Uddevalla	1874		576/1900
Visby tändsticksfabrik	Visby	1873		88/1873
Vänersborgs tändsticksfabrik	Vänersborg	1848
Västerviks tändsticksfabrik	Västervik	1858	1903 - uppgick i Jönköpings och Vulcans tändsticksfabriker
Wäxiö Tändsticksfabrik	Växjö	1870		157/1875
Ystads Tändsticksfabrik	Ystad	1871	1899	54/1874
Örebro Tändsticksfabrik	Örebro	1847	984 -tillverkning flyttad till Jönköpings Westra tändsticksfabrik	214/1866

En alltändartändsticka har en pyroteknisk sats på stickans topp och ett sekundärt bränsle som själva stickan är indränkt i för att den lättare ska ta eld. De viktigaste ingredienserna i tändsatsen är ett lättantändligt bränsle i pulverform och något starkt oxidationsmedel. När tändstickan stryks pulvriseras satsen så att bränsle och oxidationsmedel blandas, samtidigt som tryck och friktionsvärme tillför energi som sätter igång en självaccelererande oxidation. Värmen som utvecklas förångar och antänder det sekundära bränslet vilket får själva stickan att börja brinna.

Förutom bränsle och oxidationsmedel innehåller tändsatsen också något bindemedel och ämnen som reglerar reaktionens hastighet – katalysatorer och/eller fyllmedel. Säkerhetständstickor har en delad tändsats, där oxidationsmedlet sitter på stickans topp medan bränslet sitter i plånet. Det är enbart det primära bränslet som finns i tändsatsen. Det ämne som brinner hos en tänd tändsticka är det sekundära bränslet som finns absorberat i stickans material.

Idag används kaliumklorat (KClO₃) som oxidationsmedel och röd fosfor, en stabilare ogiftig form som tillverkas genom värmebehandling av vit fosfor, som primärt bränsle. Själva stickan tillverkas av poröst trä, i Sverige ofta asp, indränkt i paraffin som är det sekundära bränslet.

På senare tid har tändstickorna inte utvecklats nämnvärt; man har helt enkelt hittat ett recept som uppfyller de krav som ställs på ekonomi, säkerhet och miljöaspekter. Dagens tändstickor innehåller varken svavel eller tungmetaller.

Över 90 procent av världsproduktionen utgörs numera av säkerhetständstickor. Alltändartändstickor säljs framförallt i Sydamerika, Afrika och Asien.

En braständare är ett smalt block av pressad paraffinindränkt sågspån med en tändsats i ena ändan. Den antänds som en vanlig tändsticka och brinner sedan under flera minuter, vilket gör att det går lättare att tända en brasa med den än med vanliga tändstickor.

Den vanliga förpackningen för tändstickor är askar med skjutlock, där askens framsida är försedd med en etikett. Bilden fick under 1800-talet allt mer utrymme och blev viktig för att bygga varumärken. Tändsticksaskarnas etiketter och konstnärliga utformning blev en viktig del av marknadsföringen. Utländska tändsticks­fabrikanter beställde gärna svenska etiketter med texten "Made in Sweden" på - även om bara etiketten var gjord i Sverige.^[5]

Tändstickor säljs vanligen i små pappaskar med 40–50 lösa stickor i varje.

Solstickan, formgiven av Einar Nerman 1936, är en känd svensk tändsticksasksetikett. En liten ask (cirka 45 stickor) från Solstickan mäter normalt 58×36×17mm och en stor (cirka 240 stickor) 120×66×26mm, och tändstickorna är cirka 47–48mm långa.

Det finns även en typ av tändsticksförpackning, tändsticksbok, där omkring 20 platta tändstickor är fästade i varandra i två lager, vilka i sin tur är fästade i ett etui av tunn kartong, vilket också har ett plån. Etuiet vanligen är försett med reklamtryck.

Hobbyen att samla på tändsticksaskar och tändsticksetiketter kallas filumeni.

• Svenska Tändsticks AB (STAB)
• Ivar Kreuger
• Solstickan
• Tändsystem
• Den lilla flickan med svavelstickorna
• Snus- och Tändsticksmuseum

• Cederschiöld, Gunnar; Feilitzen Einar von (1946). Den svenska tändsticksindustriens historia före de stora sammanslagningarna (2. uppl.). Stockholm: Natur och Kultur. Libris 871369 
• Loewe, Walter; Jansson Arne, Rosell Carl Magnus (1997). De tände en eld: den svenska tändsticksindustrin 1836-1996 : en bok om visionärer och uppfinnare, fabrikanter och affärsmän, män och kvinnor som vid maskinerna och skrivborden tillsammans skapade den svenska tändsticksindustrins världsrykte. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 8353971. ISBN 91-46-17184-3 (inb.)